Tack för att du väckte mig Erika

För bara 20 minuter sedan blev jag väckt av min faster Erika. Det första jag gjorde var att gråta. Jag blev väckt ur en sådan hemsk dröm att jag inte återhämtat mig förrän nu. Men det känns fortfarande så stort och tomt, krossande och hjälplöst som i min dröm.

Pappa hade dött. Begravningen hade varit för flera månader sedan och jag var studerande på RML i Sthlm. Helt plötsligt drabbas jag av en förtvivlande känsla, som att det verkligen slog till, att jag äntligen förstod. Min pappa fanns inte längre. Jag skulle aldrig mer få uppleva hans skratt och hans goda gärningar, hans varma händer att hålla i när vi var ute på fjället, när jag frös som mest om dem. Och det gjorde så ont. Jag kände mig ihålig, nej ännu värre, jag kände mig maktlös och bestulen på det käraste jag har. Maktlös. Makt-jävla-lös. Känslan av "aldrig mer" var så tung och så hemsk.

Aldrig mer.

Pappa.

Jag grät tills bröstet värkte. Grät tills jag blev anfådd och bara fick ur mig små snyftningar, för att sedan brista ut i panik och gråt igen. Mitt hjärta värkte. Det bankade så hjälplöst. Som om det inte ville ta plats, påminna mig om att jag fortfarande var vid liv, att allt var sant och ingen dröm.

Och jag minns drömmen så tydligt och väl, hur jag helt plötsligt befann mig på pappas gamla jobb och talade ut i högtalarna, för alla kunder och anställda, om vilken tragedi det här verkligen var. Trots att det dröjt månader sedan pappas begravning fick jag inte grepp om att det verkligen var sant. Jag beklagade mig för att jag varit så kall och blockerad alla dessa månader. Beklagade mig för att jag inte gråtit förrän nu.

Plötsligt står en massa okända människor framför mig, människor som är mina vänner. De samlas i en ring runt mig och börjar krama mig. Världens bamsekram. Helt plötsligt är jag inte ensam i detta, dom finns där och håller om mig, håller ihop mig och lappar ihop mitt brustna hjärta. Och det är så varmt, precis som pappas händer. Hans varma händer som värmer mina. Hans vackra händer omsluter mina.

En mick finns i min högra hand. Jag ska sjunga. Trots att mina krafter är borta sedan länge ska jag sjunga. Jag måste och jag vill. Jag försöker få ur mig ljud, att jag vill att Simon ska komma och kompa på piano. Även fast ingen hör vad jag snyftar ur mig förstår alla. När han börjar spela "To Build A Home" av The Cinematic Orchestra faller mina tårar, tyngre än någonsin. Även fast jag inte finner orden sjunger, nynnar och skriker jag melodin. Sedan kommer mina egna ord. Och jag gråter ut dem. Skriker, nynnar och sjunger ut dem till pappa. Min älskade pappa.

Mitt i låten hör jag plötsligt faster Erika och vaknar. Hon, Alex och barnen ska ut till sin kolonilott och städa inför sommaren. Trots att jag blir väckt från min värsta mardröm någonsin kan jag inte göra annat än att gråta. Jag är i chock och känner mig fortfarande maktlös och hjälplös.

Min mobil ligger precis nedanför sängen. Jag plockar upp den och ringer genast min pappa och när han svarar glatt "hej gumman!" gråter jag mer än någonsin. Han lever. Allt var bara en mardröm. Den hemskaste mardrömmen jag någonsin drömt.

När jag sedan kan tala igen berättar jag min dröm och han börjar skratta.... Givetvis. Skrattmicke som han brukar kallas. Av lättnad skrattar han och försöker trösta. När vi sedan lägger på skriver jag ett meddelande till honom, om hur mycket jag älskar honom och att han är den bästaste av bästa. "Du håller världsklass du också pusselipusspuss ;)" får jag till svar.

Inte förrän nu förstår jag verkligen hur farmor, pappa, Katarina, Per och Erika måste känna sig efter min farfars bortgång. Deras mardröm är verklighet. Farfar finns inte mer. Deras pappa är borta. Och inte förrän nu förstår jag det verkligen.

Jag älskar dig farfar.

Jag saknar dig farfar.

Du finns alltid kvar hos mig.

Hos oss.